”Makarov var ruggigt bra”
Den förste att vinna Guldhjälmen två gånger?
Anders Eldebrink.
Han gjorde det dessutom två år i rad.
– Det är de bästa utmärkelserna jag fått eftersom det är spelarna som röstat. Jag är stolt över de två hjälmarna, säger Anders Eldebrink.
FAKTA
Namn: Anders Eldebrink.
Ålder: 64.
Födelseort: Morjärv.
Position: Back.
Moderklubb: Södertälje SK.
Klubbar under karriären: Vancouver Canucks, Quebec Nordiques, Fredericton Express, EHC Kloten, HC Lugano. Var sedan också tränare i Södertälje SK, Timrå IK, EHC Kloten, AIK, Rapperswil-Jona Lakers, Rögle BK.
Mästerskapsmedaljer: OS-guld (ass coach), OS-brons, VM-guld, VM-silver x 3, EM-guld, EM-silver x 2, EM-brons, Canada Cup-silver, Canada Cup-brons, SM-guld, SM-silver, schweizisk mästare x 3.
Övrigt: Två gånger vinnare av Guldhjälmen. En gång vinnare av Guldpucken. Gjorde det matchavgörande målet när Kloten blev schweiziska mästare 1994. Var med om avancemang till Elitserien med Södertälje.
Matcher och mål i Tre Kronor: 165 matcher – 38 mål.
Drömfemman som han spelat med och med honom själv på en backposition: ”Pekka” Lindmark – Anders Eldebrink, Tomas Jonsson – ”Kenta” Nilsson, Bengt-Åke Gustafsson, Håkan Loob.
Anders Eldebrink är född i norrbottniska Morjärv men redan under unga år gick flytten söderut.
– Ett par år bodde jag i Morjärv innan det blev Dalarna och Kvarnsveden. Därefter blev det ett par år i Hudiksvall innan vi till sist hamnade i Södertälje, berättar Anders och fortsätter:
– Men i Morjärv är jag ofta, det blir somrar där och också en hel del jakt. Jag har en gård i hembygden och trivs hur bra som helst där. Jag känner mig faktiskt som en norrbottning, så är det.
När startade du ishockeykarriären?
– När vi bodde i Hudiksvall åkte jag skridskor vid några tillfällen. Men det var inte förrän vi hamnade i Södertälje som jag började spela ishockey i ett lag, jag var runt nio år då.
Andra idrotter under ungdomsåren?
– Man höll väl egentligen på med allting på den tiden. Fotboll var nog det jag gick in för mest vid sidan av ishockeyn. Jag spelade fotboll upp till TV-pucksåldern, jag var i mitten på mittfältet. En hel del pingis blev det också och sedan tjatade ju brorsan på mig att jag skulle testa på friidrott så det blev både kulstötning och spjutkastning för mig.
För de som inte har koll på historien är brorsan som Anders nämner Kenth Eldebrink. En av svensk friidrotts största spjutkastare genom tiderna, och med bronsmedaljen i OS 1984 som främsta merit. OS-brons har också Anders i sin samling, från olympiaden i Calgary 1988.
Det är Södertälje SK som Anders är mest förknippad med inom ishockeyn. Han är en av föreningens allra största genom tiderna och hans tröjnummer, 2, är pensionerat och hänger i taket i Scaniarinken. 15 säsonger blev det i Södertäljes representationslag, och det under tre olika sejourer. Totalt 571 matcher, 159 mål och totalt 395 poäng är ytterligare fakta från den tiden. Det blev också två säsonger i Nordamerika och fem i Schweiz för spelaren Eldebrink.
Vem är den bäste tränaren du haft?
– Det finns två som jag direkt tänker på, Conny Evensson och Tommy Sandlin. Jag sätter Conny som den allra bäste. Conny var ”enkel”, klar och tydlig och han såg verkligen alla, han brydde sig om alla. De som spelade lite mindre fick han alltid att känna sig värdefulla. När Conny pratade lyssnade alla, och alla tog till sig hans ord. En stor människa kort och gott.
Vi vänder på det, tränare du kom mindre bra överens med?
– Michel Bergeron i Quebec. Han pratade aldrig med mig. Tycker inte heller att han var en bra människa, ingenting handlade om att utveckla utan han såg på alla som färdiga produkter.
Vilka har betytt mest för dig under alla år?
– Mina föräldrar, mamma Eira och pappa Karl Enar betydde massor. Vi hade inte gott ställt men de jobbade och slet så man fick utrustning. Mamma kanske betydde allra mest, hon skjutsade och engagerade sig verkligen i mig och min brorsa. Pappa var också engagerad men mamma drog nog det allra största lasset. Sedan har jag också haft förmånen att ha många bra tränare, och framförallt att de tränarna också varit bra människor.
Många är de spelare som Anders spelat med, och mött genom årens lopp. Både på den nationella och internationella scenen.
Bäste du spelat med?
– Bengt-Åke Gustafsson. När han var som allra bäst var han helt komplett. Tycker faktiskt att Bengt-Åke glöms bort ofta när det pratas om våra största spelare genom tiderna. Bengt-Åke kunde allt.
Bäste du mött?
– Sergej Makarov. Ställdes man en mot en mot Makarov gick det undan. Huga, han var ruggigt bra.
Värste spelaren du mött?
– Man stötte ju på några forwards i NHL och AHL som var riktiga ”dårar”. Men jag har inte någon speciell jag tänker på. Här hemma fanns det ju tuffa killar som Håkan Södergren och Tommy Mörth i Djurgården som man mötte flera gånger, och i finalspel. Magnus Wernblom, Tomas Sandström och Magnus Roupé som när de kom upp verkligen bara körde och tacklades i alla lägen. De visade inte någon respekt och den inställningen gillar jag.
Som spelare vann Anders Eldebrink sex mästerskapsguld. Tre av dem med schweiziska Kloten, och vid ett av dem, 1994 var det Anders som gjorde det avgörande målet som säkrade guldet. Med Tre Kronor blev det VM- och EM-guld och med Södertälje SK vann han SM-guld 1985.
– Att vinna SM-guldet med Södertälje var häftigt, som lagkapten fick jag ta emot SM-bucklan av Rickard Fagerlund och sedan höja den mot taket. Så häftigt. VM-guldet i Wien kanske ändå är det allra största. Att få vinna där när Sovjet var på topp är otroligt stort. På tal om stort, när man ser tillbaka på gulden så har de en sak gemensamt, det hade gått lång tid innan det tidigare. Det gjorde allting ännu ett snäpp större.
Värsta hockeyminnet?
– 1998 när vi åkte ut ur Elitserien efter en direkt avgörande match i Kvalserien mot Björklöven. Jag sköt i stolpen med tre minuter kvar, så nära var det. Men det var en sådan match, vi var bättre än Björklöven men hamnade ändå på förlorarsidan. Det var tufft, riktigt tufft.
Någon annan händelse, stort som smått, som du aldrig glömmer?
– När jag spelade i Vancouver och vi mötte Quebec i mars 1982. Det blev fight och det kom in en kille från publiken in på isen och började slåss. Det var starten på massor av fighter, det var spelare och tränare som tog sig upp på läktaren och fightades. Har aldrig upplevt någonting liknande. Det finns på Youtube och kan vara värt att titta på.
I Tre Kronor spelade Anders Eldebrink under totalt nio säsonger. Han spelade OS, VM och Canada Cup.
– Jag älskade att spela i landslaget. Vi var i stort sett samma gäng under många år och man såg alltid fram emot samlingarna. Vi hade kul tillsammans och vi hade krav på varandra. Någon gång tvingades jag tacka nej på grund av skada, och det kändes de gångerna, säger Anders.
Har du haft något drömyrke?
– Har alltid varit intresserad av jakt och någonstans har tankarna på att bli jägmästare eller skogsvaktare funnits där. En sak är säker, kontorsarbetare har aldrig varit någonting för mig. Jag trivs allra bäst i skogen och naturen.
Förebilder?
– Börje Salming. Mina sista två landskamper 1992 var jag och Börje rumskamrater. Börje var en förebild, både som spelare och människa. Börjes uppoffrande spelstil gick verkligen hem hos svenska folket, men någonstans känner jag att människan Börje var ännu större.
Finns det någonting från din karriär som du ångrar?
– Jag skulle nog ha stannat ytterligare en tid i Elitserien innan jag åkte över till NHL. Jag visste nog inte riktigt vad som väntade där borta. Jag skulle haft mer kött på benen, så är det. Samtidigt lärde jag mig mycket av de två åren, jag fick ta hand om min egen utveckling.
Vilken egenskap, från vilken spelare och vad, skulle du velat haft?
– ”Foppas” aggressivitet med skridskoåkning och rörelsemönster. Intensiteten han hade i sitt spel. Hur han vände bort motståndare. Jag säger bara wow! Hade man haft en del av det så hade det varit häftigt.
Nutiden för Anders Eldebrink? Hur ser den ut? Hur mycket hockey ser han?
– Jag följer Södertälje SK, men jag tittar på matcherna när det passar mig. Det som tilltalar mig allra mest är att vara ute i skog och natur, att jaga. Då mår jag som allra bäst. Jag försöker också träna en del, det blir tre-fyra pass varje vecka och fakta är att matchvikten är nästan densamma nu som när jag spelade. Däremot blir det ingen skridskoåkning för mig längre, det håller inte knäna för, säger Anders?
Vad tycker du om nutidens ishockey?
– Det skjuts för lite och passas för mycket, framförallt i power play. Sedan tycker jag också att det åks för mycket, mer tuta och kör. Visst, allting har utvecklats och alla är betydligt mer individuellt skickligare nu. Men underhållningsvärdet kanske inte är lika högt som förr.
TEXT: PATRICK EDLUND.