Säsongen 2003/2004 blev Stefan ”Skuggan” Nilssons sista som spelare.
Han var sedan borta från hockeyn en tid innan han återvände, först som tränare och sedan som General Manager.
Numera är han sportchef för ligaorganisation Hockeyettan.
– Jag har haft förmånen att få vara med i hockeyvärlden under så många år, det ser jag som ett privilegium. Den nuvarande rollen är väldigt kul, det är varierande förutsättningar för de 40 klubbarna, säger ”Skuggan” Nilsson.
TEXT: PATRICK EDLUND.
Man kan säga att Stefan ”Skuggan” Nilsson vigt sitt liv till hockeyn.
Han har varit spelare, tränare och ledare.
Den här texten kommer att handla om spelaren ”Skuggan” Nilsson, men självklart måste vi också prata om nutiden. Men det återkommer vi till. Vi backar tillbaka i tiden. Till den tid när Stefan Nilsson kom in i hockeyns värld, och också fick smeknamnet ”Skuggan”.
– Jag är född in i hockeyn skulle jag säga. Pappa, Lars-Åke ”Bobban” Nilsson, var spelare, tränare och ledare i IFK Luleå. Han jobbade också på en Idrottsplats och jag var ofta med honom där, åkte skridskor på vintrarna och spelade fotboll på somrarna. Jag följde alltid med bakom pappa och då var det de som började kalla mig ”Skuggan”, på den vägen är min hockeystart, och det var så jag fick mitt smeknamn.
Andra idrotter under ungdomsåren?
– Fotboll var en stor del under ungdomsåren. Men jag testade också mycket annat. Det var bland annat pingis, basket och kanot. Jag höll på med fotbollen tills jag var 14 år då hockeyn tog över allting. I fotboll var jag målvakt, vet faktiskt inte riktigt hur det blev så, säger ”Skuggan” innan han fortsätter:
– Jag var rätt så duktig i fotbollen och när spelarkarriären i hockey var över gjorde jag faktiskt en A-lagssäsong i fotboll, jag spelade med IFK Råneå i Division 4. Det var riktigt roligt.
Vem är den bäste tränaren du haft?
– Jag hade Lars ”Osten” Bergström i juniorerna, i seniorerna och även i österrikiska Klagenfurt. Han har verkligen varit med under stora delar av min karriär. ”Osten” var en kravställare och han lyckades alltid få ut det bästa ur lag, och också från mig personligen. Sedan måste jag också nämna pappa som jag hade under ungdomsåren.
Vi vänder på det, tränare du kom mindre bra överens med?
– Jag har inte direkt haft någon konflikt med någon tränare. Jag har allt som oftast haft en framskjuten roll i laget och då kanske man slipper sådana saker på ett annat sätt. Däremot så hade vi Sakari Pietilä under en säsong i Luleå. Han var en bra person, och en bra tränare, men i Luleå blev det inte lyckat.
Vilka har betytt mest för dig under alla år?
– Här måste jag få lyfta fram pappa, pappa som inte längre finns med bland oss. Men det stöd han var under alla år har betytt massor för mig. Och han var ett stöd på rätt sätt. Med distans. Vi hade aldrig de där köksbordssamtalen utan när man var hemma så pratade man om annat, och gjorde annat. Men alltid kände jag pappas stöd och uppmuntran.
Vem är den bästa du spelat tillsammans med?
– Klart att det finns väldigt många duktiga spelare jag haft förmånen att spela med, inte minst i Tre Kronor-sammanhang. Jag har spelat med Mikael Renberg när han var i sitt esse. Jag har spelat med Peter Forsberg och Markus Näslund när de slog igenom. Men den jag väljer i det här sammanhanget är Lars-Gunnar Pettersson. Han var unik. Spelintelligensen hos Pettersson gjorde att han alltid hade förmågan att dyka upp på rätt ställe, och hans målskytte var av högsta betyg.
Bästa du mött?
– Det är Peter Forsberg. Han hade precis hela registret. Skickligheten, spelsinnet, blicken och så kunde han spela tufft, ja, många gånger också fult.
Värsta motståndaren, spelare eller lag, du mött?
– I Österrike spelade vi derbymatcher mot Villacher. De hade en kanadensare vid namn Gino Cavallini. En NHL-meriterad forward som var extremt skicklig men också stentuff. Han kunde tacklas, det kommer jag aldrig att glömma.
Om vi fortsätter på temat värsta. Vilket är ditt värsta hockeyminne?
– Det är två. Det första är VM på hemmaplan 1995 när vi förlorade finalen mot Finland. Det var jobbigt då och det är jobbigt i efterhand. Det hade varit kul att vinna ett VM-guld, allra helst när man tagit tre silvermedaljer. Det andra är samma år, när vi förlorade SM-semifinalen mot Brynäs. Vi hade ett riktigt bra lag också det året, men lyckades inte gå hela vägen.
Vi vänder på det – bästa hockeyminnet?
– Klart att SM-guldet 1996 är nummer ett.
Någon annan händelse, stort som smått, som du aldrig glömmer?
– Nu tänker jag faktiskt gå utanför hockeysfären. Istället vill jag plocka fram minnet när jag och min fru Carina var baskettränare. Vi tränade flickor födda 1994 i Gladan Basket. Minnet jag för alltid bär med mig är från en SM-semifinal som vi vann. Den glädjen hos alla, spelare, ledare och föräldrar när slutsignalen gick är fantastisk att tänka tillbaka på. Att vi sedan förlorade finalen är en annan sak.
Är det någonting du ångrar från din karriär?
– Så här i efterhand är det faktiskt så. Jag var för tuff, tog inte hand om unga juniorer som kom upp i A-laget. Jag skulle hjälpt dem. Istället var det mer så att man skulle härda dem på den tiden. Det är någonting jag ångrar.
Drömyrke som liten?
– Egentligen inte. Fokus var på att spela hockey, och jag har som sagt haft förmånen att få vara med på en lång hockeyresa.
Vi spekulerar, om det inte blivit hockey, vad hade det då blivit?
– Någon form av ledarskap. Om det hade varit inom näringsliv eller inom idrott vet jag dock inte. Jag gillar att hålla på med människor, och jag gillar ledarskap.
Vem har varit din förebild?
– Pappa främst, men också ”Osten” Bergström.
Vilken egenskap, från vilken spelare och vad, skulle du velat haft?
– Klart att jag var lite sämre på skridskorna, och det var det som gjorde att jag inte tog nästa steg. Jag skulle gärna haft Michael Nylanders egenskaper. Han var inte snabbast på skridskorna, men han var skicklig, och som helhet var han en extremt skicklig spelare.
Tiden med Tre Kronor?
– Grymt kul. Det var också under tiden när Tre Kronor var det allra största. Numera ska alla så snabbt till NHL. Så var det inte förr. Jag fick möjligheten att spela tre VM och 1997 hade jag ett C på bröstet. Det var lika stort som ärofyllt.
Stefan ”Skuggan” Nilsson har vigt sitt liv till hockeyn. Efter tiden som spelare har han varit tränare och ledare.
Nu, vid 57 års ålder, är han sportchef i Hockeyettan.
– Det är väldigt kul, och också utmanande. När jag klev på den här rollen visste jag inte riktigt vad som väntade. Nu har det gått en tid och jag trivs verkligen. Jag och min fru har lämnat Luleå och flyttat till Stockholm, bara det har varit en rolig resa, säger ”Skuggan” och fortsätter:
– Att få hjälpa alla föreningar i Hockeyettan är roligt och inspirerande. Sedan det här med att det är en utmaning bottnar sig till största del i det faktum att det är stora skillnader i förutsättningarna hos de 40 klubbarna. Förutsättningarna är otroligt varierande.
FAKTA
Namn: Stefan Nilsson.
Smeknamn: Skuggan.
Ålder: 57.
Födelseort: Luleå.
Position: Centerforward.
Moderklubb: IFK Luleå.
Klubbar under karriären: Luleå HF, EC Klagenfurter Athletiksport, HC La Chaux-de-Fonds.
Mästerskapsmedaljer: SM-guld x 1, österrikisk mästare x 1, VM-silver x 3, JEM-silver x 1, SM-silver x 1.
I Tre Kronor: 65 matcher och nio mål.
Övrigt: Fyra gånger vinnare av assistligan i Elitserien.
Drömfemman som han spelat med och med honom själv på centerpositionen: Jarmo Myllys – Timo Jutila, Roger Åkerström – Lars-Gunnar Pettersson, Stefan ”Skuggan” Nilsson, Gerald Ressmann.