Erica Udén Johansson har spelat fem VM- och tre OS-turneringar. Men aldrig lyckats nå sin stora dröm – att vinna en internationell mästerskapsmedalj.
– Det är det värsta jag varit med om på hockeyplanen, framför allt OS 2014 när det kändes som att vi hade bronspengen men missade den. Kan med ord nästan inte beskriva hur jag mådde efteråt, jag bröt ihop totalt, säger Erica som dock har massor av andra positiva saker som hon bär med sig från sin hockeykarriär.

Njurunda Sportklubb har fostrat NHL-spelare som Henrik Zetterberg, Fredrik Modin och Erik Gustafsson.

En av svensk damhockeys allra främsta startade också sin karriär i klubben – forwarden Erica Udén Johansson som exempelvis gjort inte mindre än 164 matcher med Damkronorna.

– Jag startade med hockeyn eftersom min pappa Lars var tränare för Njurunda SK Team -89, det var mitt första lag sedan jag gått i Björnligan, det som numera heter Tre Kronors hockeyskola, säger Erica och fortsätter:

– Men det var också många andra idrotter under ungdomsåren. Jag spelade fotboll, åkte skidor både på längden och utför, orientering höll jag också på med under en period, samt ridning. Så visst var jag ganska aktiv under ungdomen. Men allt eftersom som droppade idrotterna av och till slut var det fotboll och hockey kvar och när jag var 15-16 år beslutade jag mig för att satsa fullt ut på hockeyn.

Erica som är född i juli 1989 är nu inne på sin 16:e A-lagssäsong. De fem senaste har hon spenderat i SDHL och innan dess gick hon fyra år på college i amerikanska Hamden, Connecticut.

– Både pappa Lars och mamma Karin har gett mig möjligheten att få göra det jag verkligen vill göra, så har det varit från första stund och fram tills nu, säger Erica som innan hon åkte till college hann vinna SM-guld med Segeltorp.

– Att vinna SM-guld är ett av mina allra främsta hockeyminnen, helt klart. Men det finns självklart också många andra saker som man alltid kommer bära med sig, säger Erica och fortsätter:

– Kommer ihåg första matchen i OS i Vancouver. Det var riktigt stort och mäktigt. Minns att mina ben bara skakade innan nedsläpp. Ett annat minne från tidigt i karriären är en cup med Njurunda SK Team -89 på hemmaplan, Fredrik Modin Cup. Njurunda SK hade aldrig vunnit cupen men vi lyckades efter avgörande på straffar. Det var så coolt och glädjen som vi alla kände är svår att beskriva.

Finns det andra händelser – stora som små – som har etsat sig fast hos dig?

– Första träningen med Damkronorna glömmer jag aldrig. Det var samma dag som jag fyllde 15 år och jag var på ett läger och Damkronorna var där samtidigt. Minns att man stått och kikat på deras träningar några dagar. Sedan kom då den här dagen när de hade åkt på någon skada och det fanns en forwardsplats ledig. Jag fick frågan om jag ville träna och sa ja direkt. När träningen drog igång var inte min hjärna med och jag åkte till fel kö på första övningen, säger Erica med ett stort skratt och fortsätter:

– Andra saker man alltid kommer att komma ihåg är när man gjort entré inför storpublik, det är häftigt. Måste också få nämna 4-nationsturneringen i Sundsvall 2015. Det var vi, Finland, USA och Kanada. Matchen mot Finland spelade vi i Njurunda, min hemmaplan, jag gjorde mål inför familjen. Häftigt värre!

Efter att under en stund pratat positiva minnen och glädje så får Erica frågan om sitt värsta hockeyminne.

Svaret kommer snabbt:

– När vi förlorade bronset i OS i Sotji 2014. Usch! Det är så jobbigt än idag. Min stora dröm har alltid varit att vinna en medalj i ett internationellt mästerskap – det skulle jag ha gjort 2014. Vi mötte Schweiz i bronsmatchen och jag minns allting så väl, jag gjorde 2-0 i slutet av andra perioden och då kändes allt helt perfekt. Men tredje perioden blev en mardröm. Schweiz reducerade direkt och strax därefter kom också kvitteringen. Det blev en total melt down för oss. Schweiz gjorde ytterligare två mål, vi reducerade men de höll undan. Efter att vi kommit in i omklädningsrummet igen, haft det sedvanliga snacket, så bröt jag ihop fullständigt, jag satt och hyperventilerade, var som att hela världen rasade samman. Jag kan säga att jag var förstörd ett bra tag efteråt.

Med facit i hand så var det Ericas stora chans att nå sin dröm. Sin senaste stora landslagsturnering gjorde hon i OS i Sydkorea 2018 och förra säsongen spelade hon inte någon landslagshockey alls.

Under alla år så har Erica haft många tränare – de allra flesta har varit bra även om det såklart finns de som varit mindre bra också.

– Jag hade en tränare under collegetiden som inte alls var bra. Det var ingenting mot mig personligen utan mer hans hantering av hela laget. Han ”hotade” mycket, ”spelar ni inte bra ikväll blir det bara skridskoåkning på träningen imorgon”. En sådan stil gillar jag inte alls, tvärtom, säger Erica och fortsätter istället kring de tränare som varit bra:

– Jag har ju haft pappa under väldigt många år och han är den som format mig mest. Jared Cipparone som vi har i AIK nu är också bra. Vill även nämna Martin Nilsson som tog över efter pappa i Sundsvall, han hade också bra tankesätt och värderingar.

Vilka har betytt mest för dig under alla åren?

– Pappa Lars och mamma Karin. Sedan alla lagkompisar man haft, samt alla vänner utanför hockeyn också som alltid funnits där, självklart också min sambo Marcus.

Bästa du spelat med?

– När jag flyttade till Örnsköldsvik och MODO Hockey spelade jag med Anna Wikman. Det klickade direkt. Vi kunde läsa av varandra, vi tänkte hockey likadant, allting bara blev rätt. Tyvärr så spelade vi inte tillsammans så lång tid eftersom hon blev skadad vilket var oerhört tråkigt.

Med 164 landskamper, fyra år på college och massor av säsonger i SDHL så har Erica stött på mängder av motståndare.

Vilken har varit allra bäst av dem?

– Det är otroligt tufft att bara välja en. Men ska jag säga en så får det bli Hayley Wickenheiser. Har för övrigt ett speciellt minne från en landskamp när jag ställdes emot henne på en tekning. Minns att det enda som for genom mitt huvud var att jag skulle vinna tekningen. Det gjorde jag. Blev nästan så paff att jag glömde spela direkt efter. Men det var häftigt. Nu när man tänker tillbaka på det är det kanske inte lika häftigt, men där och då var det så.

Vilken har varit tuffast att möta?

– Det finns de som hållit på med många tjuvnyp, jag nämner inga namn, men det man tänkt är att de borde inte fått spela hockey. Jennifer Wakefield har varit tuff att möta, man kom inte år henne.

Vilken egenskap som någon annan har eller haft skulle du gärna sett funnits i din repertoar?

– Lisa Johanssons egenskap att hon bara gör sin grej är häftig. Sedan den nordamerikanska attityden: här är jag hade inte heller varit fel. Vidare måste jag nämna Kelly Babstock som jag spelade tillsammans med under collegetiden. Hon var så teknisk att man blev avundsjuk, hon fick alltid med sig pucken och gjorde mål och poäng i massor. Ibland tänkte man bara ”hur går det till, hur gör du?”. Det som också var så ”sjukt” med det är att hon slarvade med både mat och träning, ändå var hon på en helt annan nivå.

Finns det någonting du ångrar från din karriär? Finns det någonting som hade kunnat stoppa din karriär?

– Jag ångrar inte något steg som jag tagit i karriären, eller något val jag gjort. Däremot så hade jag önskat att jag trott mer på mig själv. Att jag skulle tagit för mig mer, framför allt i landslagssammanhang. Att jag skulle visat att jag ville ha mer istid. Ibland kan jag tänka varför har jag hela tiden varit så jävla snäll. Sedan om det finns något som hade kunnat stoppa karriären så tror jag inte det. Visserligen drog jag korsbandet 2009 men med rehab och stålställning var jag ganska snabbt tillbaka och fakta är att jag spelade i drygt två år utan korsband.

Avslutningsvis är vi framme vid nutiden och Erica ser med spänning fram emot fortsättningen av SDHL-säsongen 2019/20.

– Inledningen av seriespelet har visat att man får bryta alla gamla uppfattningar man haft om respektive lag. Det är sjukt spännande. Finns inte några givna matcher i ligan och det är jättekul. Man måste scouta om alla lagen och det gör allting extra intressant.

AIK:s möjligheter?

– De finns. Det är upp till oss själva skulle jag vilja säga. Vi har spelet som krävs, vi har kvalitéerna som krävs. Men vi måste göra de rätta sakerna hela tiden – och vi måste göra det tillsammans. Gör vi det så kan det bli en intressant säsong rakt igenom.

Artikeln publicerades i Tidningen Hockey (Svenska Ishockeyförbundets officiella tidning) 9-2019.