Det har nu gått mer än tio år sedan Maria Rooth valde att lägga skridskorna på hyllan.
Forwarden från Ängelholm är en av svensk damhockeys största genom tiderna.
Under landslagskarriären gjorde hon 105 mål på 265 landskamper. Rooth vann tre amerikanska collegemästerskap och även svenskt mästerskap.
– Hockeyn har varit mitt liv – och är det fortfarande. När jag tänker tillbaka på framför allt tiden i landslagen så är det en mäktig känsla i kroppen, säger Rooth som sedan ett par år tillbaka driver eget företag.
2 november 1979 föddes Maria Rooth i Ängelholm, Skåne och det tog inte många år innan hon hamnade inom hockeyn.
En idrott som hon än idag är kvar inom – även om det är på ett annat sätt än tidigare.
– Allt jag gör nu är hockeyrelaterat och det är ett privilegium. Hockey har alltid varit mitt liv, säger Rooth och fortsätter så här om hur hon började:
– Det är ganska enkelt egentligen, min bror Daniel spelade och på den vägen så började det också för mig. Vi bodde nära ishallen och jag var fyra-fem år första gången jag åkte skridskor och året därpå började jag i Björnligan som var dåtidens Tre Kronors hockeyskola.
Var det andra idrotter också under ungdomsåren?
– Det var många, jag var en riktig allätare på allt som hade med boll att göra. Jag spelade fotboll, golf, tennis, innebandy men alltid kom jag tillbaka till det faktum att hockeyn var det allra roligaste.
I övrigt då – hade du något drömyrke som liten?
– Vet att jag pratade om att bli polis, samt också något hantverkaryrke. Men allra mest så pratade jag om att bli professionell hockeyspelare.
Rooth är en av landets mest meriterade spelare genom tiderna. I Damkronorna har hon spelat mängder av landskamper och mästerskap och hon var högst delaktig i det sensationella OS-silvret i Turin 2006.
– Den turneringen är nog mitt främsta hockeyminne alla kategorier. Att förlora en final är självklart tungt och där och då så dras känslan ned. Men allt eftersom så kommer stoltheten. Vi vann ett OS-silver och det är riktigt stort. Vi var nära en fantastisk fullträff, säger Rooth och fortsätter om en annan händelse som ligger henne varmt om hjärtat:
– Jag hade förmånen att vinna collegemästerskapet tre gånger och när vi vann 2003 så gjorde vi det på hemmaplan. Vi vann i den andra förlängningsperioden inför 6 000 entusiastiska åskådare. Det var magi för mig.
Andra händelser eller saker du aldrig kommer att glömma?
– Det finns många. Men jag skulle vilja ta fram åren 2005-07 då vi i landslaget hade riktigt bra säsonger och år. Stor del i det var att vi genomförde många läger och samlingar. Vi hade bland annat sommarläger i Landskrona och från dessa har jag minnen i form av att vi verkligen körde hårt, både fysiskt och mentalt. Det var verkligen hårdkörning och man körde på tills man helt enkelt inte orkade mer. Jag kommer ihåg att jag låg i fosterställning för att jag verkligen var helt färdig. Det här är någonting jag alltid kommer att bära med mig.
Vem är den bästa tränaren du har haft?
– Jag måste få nämna två. Dels Shannon Miller som jag hade under min tid på college 1999-2003. Hon hade haft Kanada i OS 1998 och är en av världens bästa tränare genom tiderna. Jag fick uppleva en tränare som hade full koll på allting. Hon var minutiös och noggrann i allt – och då menar jag verkligen allt. Jag vill också lyfta fram Peter Elander som när han tog över Damkronorna verkligen kom in med någonting nytt. Han fick alla att förstå vad som verkligen krävdes för att nå framgång, och då menar jag både fysiskt men också mentalt. Damkronornas resa började med honom.
Vi vänder på det – tränare du kommit mindre bra överens med?
– Jag kan ärligt säga att jag har kommit överens med de tränare jag haft. Visst har det funnits några under ungdomstiden som man kanske tycker skrek mycket, inte förklarade saker pedagogiskt. Men det var ändå inte så att jag inte kom överens med dem.
Hur var det egentligen att vara ungdomsspelare och ensam tjej i laget?
– Visst var det speciellt och många gånger tufft att man var just ensam tjej. Men där och då betydde mina föräldrar mycket för mig. De stöttade mig i alla lägen, de fanns alltid där för mig.
Är det dina föräldrar som betytt mest genom åren?
– De har helt klart haft störst inverkan på min karriär. De ställde alltid upp, de skjutsade och gjorde det möjligt för mig. Sedan vill jag också lyfta fram Erika Holst. Vi har hela tiden följts åt och hon har betytt mycket för min utveckling.
Holst är en spelare som Rooth lyfter fram. Men när hon ska plocka ut den bästa spelaren hon spelat med så blir det ett annat namn:
– Caroline Ouellette. Jag spelade med henne på college och man fick verkligen steppa upp då. Hon var verkligen en spelare med vilja och kunnande, en som satte standarden. Vill i sammanhanget också nämna målvakten Kim Martin. Hon var grymt duktig i kassen.
Bästa spelaren du mött?
– Hayley Wickenheiser mötte jag åtskilliga gånger och hon har verkligen burit Kanadas landslag.
Värsta spelaren du mött?
– Det finns några kanadensiska backar man haft sina duster med.
Rooth berättade tidigare om sina främsta minnen. Men hur är det med motsatsen? Vilka minnen som är mindre goda har hon?
– Åren 2008-09 var tuffa för mig. Det var mellan två OS och just OS var ju något av höjdpunkten för oss. De här åren, 2008-09, fick jag inte spelet att stämma, samtidigt så fungerade in te heller kroppen som den skulle. Rent mentalt blev det tufft för mig.
Hur har det varit med skador?
– Jag klarade mig bra skulle jag vilja säga. Det var en bruten handled, samt problem med axel och fötter. Men det häll mig aldrig borta från spel någon längre tid, en bruten handled handlade om en månad ungefär.
Finns det någonting från din karriär som du ångrar?
– Ärligt talat: nej.
Finns det någon egenskap från någon annan spelare som du gärna haft i din verktygslåda?
– Tycker det varit fantastiskt att se snabba spelare. Det var jag avundsjuk på.
Våren 2010 blev Rooths sista som spelare. Efter att hennes AIK förlorat SM-kvartsfinalen mot MODO så var det över för henne.
– Direkt efter att jag slutat som spelare så blev jag tränare. Jag åkte över till mitt tidigare college och blev assisterande tränare där. Men det var inte riktigt som jag tänkt mig. Jag saknade kärleken och Sverige och därför blev det bara en säsong där, säger Rooth som när hon var åter i Sverige funderade mycket kring vad hon skulle göra. Hon fick jobb på Lindab som hon trivdes väl med – men hockeyn släppte hon aldrig.
– Jag har haft hockeyskolor och föreläsningar. För ett par år sedan så startade jag eget företag – JUSTICE Hockey AB där jag är VD – och allting jag pysslar med är egentligen hockeyrelaterat och jag känner mig priviligierad som får jobba med det som är det bästa jag vet.
Hur ser du på svensk damhockey just nu?
– Tittar man på Damkronorna så har det varit några tuffa år där man inte fått ut kapaciteten. Man är nere på botten nu men det kommer att vända, det är jag helt säker på. Ser man på SDHL så är den ligan verkligen på rätt väg, det har blivit mycket mer professionellt. Helt klart på rätt väg men fortfarande är det en lång väg att vandra.
FAKTA MARIA ROOTH
Ålder: 40.
Födelseort: Ängelholm.
Position: Tidigare forward och tränare. Numera expertkommentator.
Moderklubb: Rögle BK.
Klubbar under karriären som spelare: Jonstorp IF, Helsingborg HC, Veddige, Assabet Valley Boston, University of Minnesota-Duluth, Limhamn HK, MB Hockey, AIK.
Klubbar under karriären som tränare: University of Minnesota-Duluth, Team Syd i U18 regionsturnering.
Meriter: Ett OS-silver. Ett OS-brons. Två VM-brons. Tre gånger mästare i college. Fyra SM-guld.
Övrigt: Flera individuella utmärkelser under tiden i college och i Sverige. Silver (lagtävling) och brons i Mästarnas Mästare. Invald i IIHF Hockey Hall of Fame 2014. Invald i svenska Hockey Hall of Fame 2015.
Landskamper: 265 A.
Drömfemman som hon spelat med och med henne själv på en forwardsposition: Kim Martin – Gunilla Andersson, Julianne Vasichek – Maria Rooth, Erika Holst, Caroline Ouellette.