Jag & Mitt hockeyliv – Daniel Rahimi

Ålder: 31.

Födelseort: Umeå.

Position: Back.

Moderklubb: IF Björklöven.

Nuvarande klubb: Växjö Lakers HC.

Klubbar under karriären: IF Björklöven, Manitoba Moose, Victoria Salmon Kings, Rögle BK, HV71, IF Troja-Ljungby, Linköping HC, HC Davos, Växjö Lakers HC.

Meriter: VM-brons 2014, SM-guld 2018.

Drömfemman med honom själv på en backposition: Viktor Fasth (väldigt bra målvakt och en fantastisk människa) – Daniel Rahimi, Magnus Johansson (jag fick tyvärr inte bilda backpar med honom så mycket som jag önskat, en på alla sätt suverän spelare)  – Sebastian Karlsson (en som jag kom nära under tiden i Linköping), Carl Söderberg (stabil centertank), Pär Arlbrandt (poängmaskin).

Han har passerat 500 matcher (slutspelsfighter inkluderat) i vår högsta liga och han har varit med om både det bästa och det sämsta man kan vara med om.
– Visst är det skilda världar att vinna ett SM-guld jämfört med att åka ur ligan. Det är som svart och vitt, säger Rahimi som debuterade i SHL (eller Elitserien som det hette på den tiden) 2009 när han efter ett par år i Nordamerika vänt åter till Sverige – och då till Rögle BK.
– Det var en lång och smärtsam säsong. Vi fick det inte alls att fungera under grundserien och vi kom in till Kvalserien med ett stukat självförtroende. Vi lyckades inte få till en vändning och det blev degradering. Det var ruggigt tufft, säger Rahimi som alltså kände den motsatta känslan för snart ett år sedan.
– SM-guldet förra våren är nog mitt så här långt allra främsta hockeyminne. Det är en fantastisk känsla att stå där som vinnare och tänka tillbaka på en nio-tio månader lång resa som man gjort tillsammans. Det är en process som man gör tillsammans under en lång tid och man kommer verkligen ihop som grupp och att då få kröna det med den glädjen som ett guld framkallar är inte någonting annat än fantastiskt.

Tar man Daniel Rahimis karriär i kronologisk ordning så startade den i födelsestaden Umeå och med spel i Björklöven. Som ung grabb var Rahimi inne och testade många idrotter – men han kände ändå att hockeyn var nummer ett för honom.
– Jag var mycket idrottsintresserad som riktigt ung, och jag var en grabb som ville röra på mig. Jag testade många olika sporter. Förutom hockey så handlade det om fotboll, innebandy, längdskidor, pingis och löpning. I det sistnämnda var jag inte med i någon klubbverksamhet men jag var ändå med i flera tävlingar.

Vilken sport – förutom hockeyn – höll du på med längst?
– Det var fotbollen. Jag spelade i Röbäcks IF fram tills att jag var 14 år men jag kände ändå hela tiden att hockeyn var det roligaste, det som engagerade mig mest.
Röbäcks IF – det är samma klubb som Per Elofsson representerade i längdspåret.
– Så är det och jag har åkt mycket längdskidor i samma skogar som han tränade i. Men helt klart kan man säga att han var betydligt bättre än mig i spåret, säger Rahimi med ett skratt.

Hade du något drömyrke som barn?
– Jag har inte något minne av det, och ingen har heller berättat att jag pratade om något sånt. Jag tror kort och gott att jag var barn när jag var i den åldern, jag tänkte inte på vuxenlivet.

Rent hypotetiskt – om det inte blivit hockey vad hade du då pysslat med?
– Jag är tämligen säker på att jag på något sätt jobbat med människor. Det är intressant. Det är det inom hockeyn också där man genom årens lopp träffat många nya bekantskaper, människor som på ett eller annat sätt gett en mycket. Så människor hade jag nog jobbat med men det är svårt att säga ett specifikt yrke. Det hade kunnat vara inom vården, militären, polis, privata sektorn.

Vi går tillbaka till hockeyn och du får blicka tillbaka på alla tränare du haft genom årens lopp – vem är den bäste?
– Den är tuff att svara på och det eftersom jag haft turen och förmånen att haft så många bra – många som påverkat mig och hjälpt mig på resan. Patrik Sundström som jag hade på hockeygymnasiet har betytt massor, han var något av en ögonöppnare på mig. Han lärde mig att alla detaljer är viktiga, att man ska ha fokus på det. Nu hade jag också honom under en period av karriären där man är mycket mottaglig men jag skulle säga att han betytt massor. Tittar jag sedan vidare under min professionella karriär så är det främst två som jag vill lyfta fram. Dels Roger Melin som jag hade i Linköping och det var där jag fick mitt lyft. Sedan också Sam Hallam som jag har förmånen att ha nu i Växjö Lakers. Sam är en fantastisk tränare, han är bred i sin kunskap och han har också ett bra ledarskap.

Vi vänder på det – tränare du kommit mindre bra överens med?
– Visst finns det sådana. Men jag kan säga att jag ändå haft förståelse för dem. Exempelvis hade jag Alexander Beliavski under några ungdomsår i Björklöven. Han hade ett speciellt ledarskap och det v ar ett ledarskap som jag inte delade. Men jag lärde mig ändå mycket nyttigt av det.

Rahimi har spelat i SHL med fyra olika klubbar, han har spelat i juniorlandslag, bl a ett JVM, och Tre Kronor har han representerat totalt 42 gånger och på listan finns två VM.
– Hur konstigt det än kan låta så har jag aldrig gått runt med en dröm om spel i Tre Kronor. På något sätt så kanske det kändes så avlägset. Det var inte förrän jag debuterade som jag insåg hur stort det är. Ta exempelvis när man spelar VM och man står där efter en seger och den svenska nationalsången spelas, det är mäktigt värre och just VM-spel är en sak som jag aldrig någonsin kommer att glömma, säger Rahimi.

Vem är den bäste spelaren du mött?
– Där måste jag säga Alexander Ovechkin. Där snackar man klass.

Vem är den värste du mött?
– Jocke Lindström är tuff att möta skulle jag vilja säga. Han jobbar alltid hårt och kombinerar det med en oerhörd skicklighet som gör att han är svår att läsa. Trots att jag mött honom otaliga gånger så förstår man sig ändå inte på honom, man vet aldrig vad han ska hitta på.

Vem eller vilka är de bästa du spelat med?
– Det är många som jag skulle kunna rabbla upp men ska jag försöka lyfta fram ett par så blir det Johan Davidsson och Magnus Johansson. Davidsson är en spelare jag alltid sett upp till och när man fick följa honom på nära håll så blev man ännu mer imponerad, både av honom som spelare men också som människa. Johansson är också samma typ. Sedan har jag i Tre Kronor spelat med många otroligt skickliga spelare.

Sina främsta minnen har Rahimi redan delgett oss. Men självklart finns det också massor av andra saker och händelser som han varit med om under alla åren på rinken.
– Ett speciellt år för mig personligen var första året i Linköping, det är sju år sedan nu. Då var det som att det helt plötsligt lossnade för mig, jag fick ett lyft och då var det som att en sten föll från mitt hjärta. Det är en
säsong som jag för alltid kommer att bära med mig, säger Rahimi och fortsätter:
– Sedan måste jag också plocka fram en tid från när man var ungdomsspelare. Det var när det var uttagningar till Sverige-pucken och TV-pucken. Vilken ångest och nervositet man bar på då, samma sak var det inför uttagningen till JVM. Men just det här första, Sverige-pucken och TV-pucken, är någonting som också etsat sig fast. Nu hade jag turen att få komma med men det händer att man tänker på dem som inte fick samma besked, hur tungt det måste varit för dem. Jag tycker nog att sådana här saker blir för stora, det går faktiskt att ta sig långt i karriären trots att man inte får chansen i ungdomsturneringar.

Finns det någonting från din karriär som du ångrar?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag har tagit lärdom av det som jag varit med om, och då menar jag såväl bra som dåliga saker. Tror det är nyttigt att tänka så, och att hantera händelser, bra som mindre bra, på det sättet.

Finns det någonting som hade kunnat stoppa din karriär?
– Jag skulle säga att mitt självförtroende och tron på mig själv hade kunnat göra det. Jag grubblade mycket under en period och var i ett vägskäl kan man säga. Sedan började det hända saker för mig när jag var 19-21 år och då så gav jag det verkligen chansen. Sedan kan man konstatera att det är små marginaler som avgör om man blir en professionell spelare eller inte. Små marginaler, samt att man också måste ha flytet på sin sida.

Har du haft några förebilder – några du tittat extra mycket på?
– Som ung så blev det att man kollade in lokala spelare i Umeå och jag hade ett par backar som jag tittade extra mycket på. En spelade i Teg och han heter Anders Eriksson, i Björklöven var det Mattias Hedlund. Det här var spännande spelare att följa, och försöka snappa upp saker som de gjorde. På senare dagar så är det också två stycken som jag kan lyfta fram, dels Magnus Johansson i Linköping och så Mike Keane som jag spelade med i Manitoba Moose i AHL.

Vilka har betytt mest för dig under din karriär?
– Utan tvekan min blivande fru Linda, hon har alltid stöttat mig. Mina tre döttrar Flora, Edith, Ellen som alltid ger inspiration. Det är så härligt när man kommer hem och så får man träffa dem, då grubblar man inte över hockey. Sedan har jag haft många fina lagkamrater som pushat, stöttat och även läxat upp när det krävts.

Säsongen 2018/19 är nu på väg in i slutspurten. Grundserieavgörandet närmar sig och sedan så handlar det om SM-slutspelet och strävan att nå Le Mat. Så här går Rahimis tankar inför det som komma skall:
– Skulle säga så här: jag drömmer, hoppas och tror att vi ska kunna gå hela vägen igen. Men SHL är ruggigt jämn och det är nog mer ovisst än någonsin, finns tio-elva lag som har möjligheten att gå hela vägen. Men jag känner att vi har bra kapacitet, och jag tror på vårt lag.

Artikeln publicerades i Tidningen Hockey (Svenska Ishockeyförbundets officiella tidning) 1-2019.